tänka sig.

nu har det gått hundra år igen. standard. senaste inlägget så var jag rädd, jag sa inte det men det var jag. jag var rädd för jag kände ingenting, jag var rädd att jag tog beslut som jag skulle ångra sedan men det sket jag i för jag orkade inte jobba emot viljan. jag ville men hjärnan sa att jag kanske inte borde. jag lyssnade bara på hjärtat. tur var väl det.

han räddade mig när jag var längst inne i mörkret, säg vad ni vill. jag vet han bidrog till mörker när det tog slut & vände tvärt i november. jag var i chock MEN han rättade även till det, drog upp mig ur jorden när jag trodde att jag skulle fastna i att vara känslolös efter att ha förlorat en människa som var viktig för mig. jag visste inte hur jag skulle hantera något, jag hade ingen lust alls, ville ge upp, kände ingenting, tappade fokus & brydde mig inte om några konsekvenser. kärleken räddade mig.

jag mår så bra just nu, jag är lycklig & är så taggad på mina planer jag har just nu. dock har det hänt ännu en mycket tragisk sak men den orkar jag inte ta här, jag vet inte hur mycket sorg en familj ska behöva klara av. det är det enda jag känner.

jag drar till marmaris snart, andra gången för i år & snart drar jag för att stanna. men än så behöver jag inte säga just nu. puss hej.

love is aggressive.

vet inte om ni har känt den känslan med någon men alltså ibland så bara är det som det är. man vet liksom vad som gäller, det är så speciellt alltihop & man är redo att gå över brinnande glassplitter för att få det att fungera. man gör det flera gånger & det känns så svidande skönt. men någonstans så är man så jävla rädd att det kommer brännas så jävligt tillslut. det värsta är att jag är inte alls är rädd den här gången. jag hoppar bara. jag har verkligen noll att förlora & en vacker dag så vet jag att detta kommer vinna över allt. man måste våga förlora för att kunna vinna.

vad har jag att förlora ens? ingenting, inte ens mina känslor just nu, för den smärtan jag har i mitt hjärta just nu kommer aldrig kunna överträffas. den kommer säkert komma igen & igen & igen. men den kommer aldrig någonsin vara något nytt igen. stick me where it hurts!

jag känner bara att jag har inte tid att vara rädd längre. jag har legat under en jävla sten för länge för att ha några gränser i att leva livet. mycket saker kommer att göra ont men herreguuuuud, hur mycket kommer inte bara kännas så jävla underbart?!

jag är typ redo att testa mina vingar helt själv, jag vill bara känna den där extrema friheten. man får gärna följa med mig på resan men ingen kommer liksom kunna stoppa mig. försöker någon stoppa mig eller lägga sig i så offrar jag mitt liv för att få den personen att falla under jord. det är slut med att akta sig nu michelle. nu är det endast pang på det som jag vill ha.

åh gud, känner att 2015 kan det hända vad som helst. jag kanske börjar plugga. jag kanske reser runt jorden. jag kanske ba drar ifrån sverige. jag kanske rakar av mig hela håret. jag kanske hoppar ut från en bro. jag kanske blir kär. jag kanske skaffar barn. jag kanske bara väljer att leva helt precis som jag gör nu. men allt kommer vara för att det är det jag vill. är så trött på att leva på det viset man måste för att klara sig igenom vardagen. för det är så JÄVLA tråkigt.

jag vill bara peka fuckyou med båda händerna till folk som tror att dom vet mitt bästa men egentligen bara är avundsjuka. fuck you till dom som inte vill hjälpas åt att komma frammåt & fuck you till alla som någonsin tvekat på något val jag har gjort. jag har gjort dom för mig & inte för dig. 

ps. var inte meningen att detta inlägg skulle bli aggressivt men hoppsan kerstin. de behövde visst komma ut. 

det är inte mitt fel att mitt hjärta känner som det gör.

jaha, detta år kunde ju inte börja på ett sämre sätt. alltig svartnar för mig. hjärtat klarar inte mer & inte häller hjärnan. det är för mycket som lagrats nu under kort tid & snart kommer jag explodera, mer ångest inte får plats.

ja har förlorat en människa som betydit väldigt mycket för mig. han är borta nu & kommer aldrig mer tillbaka. det var alldeles för tidigt. allt kom som en chock & jag vet liksom inte alls hur jag ska hantera det. nu har det gått en vecka redan & ena dagen vill jag ligga i fosterställning & bara gråta, andra dagen känner jag ingenting alls. alla känslor är bara helt avstängda & jag helt monoton, tredje dagen känner jag mig helt som vanligt, bara med vetskapen om att han inte finns längre. men oftast är det den avstängda michelle som närvarar & det gör mig faktiskt orolig. jag är världens känslomänniska & när jag helt plötsligt inte känner någonting alls, alltså typ inte ens tänker så undrar jag vad fan det är som håller på att hända. kommer jag få tillbaka känslorna igen eller är dom helt borta nu?

det sjuka i hela detta är att de jag minst anat är de som har brytt sig. så fina människor jag har omkring mig & så måna fina som faktiskt känner mig så pass bra (som jag inte trodde gjorde det) & vet exakt vad jag behöver för att komma ut i ljuset igen när jag är på väg in i mörkret. inte minst lilla kurd som varje dag kollat så att jag är okej. även om vi bestämt oss för att inte prata så hindrade det inte honom till att visa omtanke & det värmer att till & med han vet hur jag fungerar. människor som jag trodde verkligen kände mig har visat sig precis tvärt om, inte hört av sig alls i princip. jaja alla hanterar olika.

jag försöker nu bara fokusera på ljuset och försöka komma ut ur mörkret, så svårt. försöker fokusera på att vi alla redan har en skriven historia. hans historia var tyvärr kort & änglarna har nu visat honom en bättre plats. han är en ängel i paradiset nu & kanske till & med hjälper mig med vägledning framåt. jag vet att han inte skulle vilja att jag slutade leva för honom. inte sluta leva för att någon annan dör. det vore ju det mest dumma man kunde göra. fokus nu michelle.

- jag älskar dig nick. kom tillbaka, snälla.

2014.

detta år har varit tvärkonstigt. det känns som att det inte hänt ett skit, fast egentligen har det hänt massor. det är nog mest för att när man ska se tillbaka på året så ser man bara det ytliga som hänt. det som har hänt för mig under detta år har skett på insidan. jag har vågat så mycket, stridit mot rädslor, släppt på spärrar, rivit ner väggar & lärt mig att våga släppa in. jag har lärt mig att våga ta emot kärlek.

jag har bytt jobb. jag har varit i marmaris tre gånger. jar har varit i något slags förhållande. jag har blivit rödhårig. jag har fått upp kontakten med saknade personer. jag har avlutat vänskaper med energikrävande falska personer. jag har varit på ölandroots. jag har fått en lillebror i form av en hund. jag har slutat shoppa för mycket. jag har gaddat mig en del. jag har börjat plugga turkiska. jag har varit på massor feta spelningar. jag har fyllt 24. jag har röstat. jag har åtit sjukt mycket pizza. jag har bestämt mig för vad jag vill göra i framtiden. jag har bestämt mig för att jag ska börja plugga samt spela in musik under 2015.

mycket har gjort ont men ännu mer har gjort gott. jag är så glad över alla fina jag har runt omkring mig & över att jag för mig själv äntligen har blivit värdefull. jag har lärt mig att jag är värd att få tillbaka.

2015 är redan fullproppat med massor planer & feta saker & är mer än välkommet!

natt-tänk.

jag är så himla känsloladdad jämt. varför var just jag tvungen att bli en sådan människa? alltså visst, hellre känsloladdad än helt känslolös. men det är så jobbigt att vara styrd av sitt känsloliv för det är så labilt. jag blir ostrukturerad av det. jag blir rörig & säkerligen sjukt jobbig att ha att göra med. om inget annat så tycker jag att det är sjukt jobbigt att vara jag ibland. vet inte ens själv hur jag ska hantera mig i de lägen då det blir extremt. så som det kan bli på kvällarna. ikväll är en sådan kväll, jag kan inte sluta tänka & det går alldeles för långt.

någon dag kommer det väl en person som kan förstå mig, så som ingen annan kunnat. förstår precis vad jag behöver i de lägen då jag är låg & de lägen då jag är på topp. istället för att det slutar som det alltid gör, med att man drar för att man antingen tycker att jag är jobbig eller för att man inte vet hur man ska hantera mig. jag önskade bara att någon kunde förklara för mig exakt vart någonstans det är jag gör fel eller vad det är jag gör fel. för det slutar alltid & alltid likadant. helt plötsligt är allt bara borta.

jag känner mest bara att jag alltid ger allt, engagerar mig & tar hand om med hela mitt hjärta. men någonstans så måste man ju också sätta stopp på att ge, jag vill ju också ha. jag vill också ha de där små handlingarna som gör att man faktiskt känner sig omtyckt, varm & speciell. men många gånger är det som att man bara får en smäll i ansiktet tillbaka. man var inte värd någonting. man var ingen. ingen speciell iallafall. hjärteskärande.

drömmen.

okej, the weeknd räddade precis mig. han sjunger rätt in i mitt hjärta. alltid. rätt in. lyssna bara.

jag kan inte stanna men kom, följ med mig.

hej jag heter michelle & här ligger jag dagen före julafton & har noll julkänsla. har ju lovat mig själv att inte jobba på julen något mer, det löftet sprack ju. kändes bra när jag sa ja till det liksom för att krökusen inom mig såg dollartecken. men nu känns det faktiskt jävligt deppigt. av någon anledning känner jag mig tom & typ ensam, fast än att jag vet att jag verkligen inte är det. imorgon kommer jag jobba till fyra & efter det blir det mysmiddag hos mamma. på juldagen jobbar jag till fyra igen & sedan blir det till pappa för att byta klappar & käka mat. sedan jobb igen på annandagen från sju på morgonen.

men ändå, ni förstår ju hela denna julgrej, den bara försvinner. ni vet det där med att ha slagit in alla klappar, familjen är samlad hemma för en gångs skull & framförallt det där med uppesittarkväll. jag saknar det nu & det är det som gör att jag känner mig tom. här ligger jag i mörkret med turkisk musik på & en leopard-julstjärna. jag har tappat julen helt tror jag. eller har jag valt att göra det för att det är ihopkopplat med massor jobbigt? jag vet faktiskt inte men en sak är klar & det är att jag inte vill jobba jul något mer, nu vet jag att jag alltid kommer ångra mig.

det jag också kommer sakna är det där med att jag alltid dragit ut på julafton (ibland även juldagen), efter allt firande liksom. oftast har det väl varit jag & sara & ibland max. förra året var det jag max & sajk, vi mötte upp boban & drog till slaktis där piroz & hela grabbgänget var. så jävla kul var det, vild natt & ett fint minne. detta kommer jag inte häller kunna göra i år, för jag jobbar klockan fukking sju på morgonen dagen efter. näe fy michelle, detta val du gjorde med att jobba på jul är fan det sämsta du gjort i år. inte igen.

i övrigt har dagen idag varit bra. vaknade sju för att ha tvättis. drack lite för mycket kaffe, gjorde mig i ordning & drog till liljeholmen för att köpa julklappar. en liten paus i julhandlandet för att kirra klorna & sedan till kista för att handla de sista julisarna. fullspäckad helt enkelt & fort har den gått. nu ska jag sova, ska bara få bort lite jobbiga funderingar & sen är det jag som tvärdäckar. hoppas bara att jag kan sova.

änglar.

vinden har vänt. allt har vänt. jag är helt fri nu, fri som den fågel jag var för sex månader sedan. det var väl inte jättekul de första två dagarna & den enda känslan mitt hjärta tillät mig att känna var ensamhet. jag spenderade två dagar i min säng & ville bara skrika av smärta. tror inte människor som inte varit med om denna smärta ens kan föreställa sig hur ont det gör. jag visste inte. jag fick en chock. vill aldrig mer känna så.

att bli sviken, besviken & behöva ta belut som man inte vill ta för att rädda sig själv från någon man egentligen borde lita på till 100% är inte alls kul. ingenting som en människa ska behöva göra men som sagt, ibland måste man rädda sig själv för att kunna må bra igen & den här gången var jag tvungen.

som jag sa, det tog två dagar sedan var jag på benen igen, gladare än någonsin & galet mycket livsglädje. jag har haft en så överfet helg, massor fina människor som kommit tillbaka in i ens liv som man todde det var helt över med. massor gos, massor mys, massor skratt, massor alkohol, massor mat & framförallt massor kärlek. livet överraskar & man ska fan lita på sina änglar som visar vägen & bestämmer ens öde. allt som sker är för det bästa. så från & med nu så är det jag som slappnar av och litar på att det finns en plan för mig också, en plan som kommer passa mig perfekt. en plan som kommer göra även mig till en lycklig människa i slutändan. insallah.

mörker

ska man ens börja detta inlägg precis så som jag alltid gör när jag varit frånvarande dett tag? näe.

mycket har ju hänt men egentligen inte. för fyra dagar sedan kom jag hem från marmaris igen. jag var alltså där i september med syster & rebos samt nu i november/december helt själv. speciellt är vad det är. jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill med allt detta. en del av mig vill ju bara dra dit föralltid & vara älskad dygnet runt. en annan del tror inte alls på detta & är så osäker på allt som har med detta att göra, litar inte på, tycker inte om, tvekar, känner sig liten & skrattar åt sig själv. just nu känns det bara som att alla dessa tankar & tvekande belastar mig. jag önskade verkligen av hela mitt hjärta att det bara kunde vara enkelt men det är raka motsatsen. jag tror att jag bara vill lämna men det är så otroligt svårt att släppa, för tänk om...

jag känner mig tom när jag egetligen borde känna mig full. ledsen när jag egentligen borde känna mig glad. ensam när jag egentligen borde känna mig fulländad. missnöjd när jag egentligen borde känna mig nöjd. & istället för att skratta så gråter jag. varför måste jag vara en person som är kär i mörkret?

detta har inte alls bara med recep att göra, han är det mista problemet. visst att osäkerheten kring allt med honom spelar in men. så mycket runt om kring mig har hänt. jag har kommit till så många insikter rörande folk som befinner sig i mitt liv. eller ja, befann sig kanske man ska säga. & jag känner mig så otroligt besviken. alla som känner mig vet att det är den värsta känslan michelle kan känna, den tar över hela min existens.

jag är verkligen trött på att känna att jag ger allt & inte får någonting tillbaka. trött på att bli anklagad för att vara självisk så fort som jag fokuserar lite på mitt egna välmående istället för på andras. jag kommer radera folk ur mitt liv från och med nu. folk som inte bidrar med något. folk som bara tar & kräver av mig. jag är så matt, så trött & så less på sånt folk.

kul första inlägg på cirka tre månader. låter ju verkligen som att det går bra nu. tro inte att jag inte kommer klara detta eller att jag håller på att gå sönder, för det kommer jag inte göra. även om det känns som det just nu så är jag säker på att vinden kommer vända. men som sagt, jag är kär i mörkret & kommer alltid dras i den riktningen oavsätt hur glad & lycklig jag är.

sjuhundra

åkte direkt till pappa idag efter jobbet. var vaken lite & sov i två timmar så att inte hela daggen skulle försvinna. så nu känns det som att jag har varit vaken i två dygn. men det gör inget för jag är ledig imorgon också så då får man sova ut.

jag & syster åkte till mig på eftermiddagen, så nu har vi käkat tacos, kollat en bra film & nu sitter vi & kollar på keeping up with the kardashians. tidsfördriv för att klockan ska bli tre så att jag kan ringa kurden. vill typ ba säga hej & fråga en sak innan jag går & sover. är så dödstrött.

imorgon ska jag iväg till caliroots för att hämta mitt paket & sedan blir det grov städing & tvätt här hemma. en vild fredag med andra ord. jag börjar dock jobba sju på lördag så det är lika bra att jag är slutkörd & kommer i sng i tid istället för att vara ute & slira. jag har fan inte ens lust att va ute & slira. tappat lusten helt & sparar mig till i september tror jag.