Jag har aldeles för mycket tid över just nu. Glider in på massor facebook's som jag VET att jag inte borde gå in och kolla på. Albsolut inte kolla igenom foton på personen, men det gör jag ju iallfall.Och det är ju inte så att jag kollar 4-5st utan kollar igenom ALLA och efter varje bild så är det som att det hugger till lite i magen. Men är det inte typiskt. Man minns alltid allt underbart och bra, det är det som ligger i fronten utav minnen liksom. Medans allt dåligt som är kopplat till personen automatiskt hamnar längst bak. Typiskt är väl också att det mitt bland blid-tittandet spelas en låt från spellistan som är så JÄVLA kopplad till personen i fråga. Livsfarligt.
Det är verkligen som Rihanna säger i början av videon till We Found Love.
"It’s like you’re screaming & no one can hear. You almost feel ashamed that someone could be that important that without them you feel like nothing. No one will ever understand how much it hurts. You feel hopeless. Like nothing can save you. And when it’s over and it’s gone you almost wish that you could have all that bad stuff back so that you could have the good." det är precis så jag känner. Ibland. Alltså bara väldigt ibland. Framförallt det här med att man bara vill ha det tillbaka, även det dåliga. Helt sjukt ju? Som tur är så har jag inte personens nummer. Kunde ha slutat illa. Man vill men ändå inte liksom.
Nej men gud vilket jävla babbel det är på mig, får lägga av! HEJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar