Vänd På Kakan

idag har vinden vänt. jag mår fett bra och har haft en så jävla bra dag. sov till fyra, då ringde min chef och väckte mig för att säga att han ger mig ledigt på lördag. så jävla skönt och så jävla bäst chef man har. nu är alltså lördagen löst och jag ska vara så jävla vidrig på vidrig med mina vidriga vänner. gick upp för att koka kaffe såg att avi:n till mitt bankkort hade kommit och blev helt överlycklig såklart. det var bara att kasta på sig kläderna och åka till akalla för att hämta det. så nu har jag äntligen fått betala alla räkningar och har funnit lite mer inre lugn gällande pengar. nästa sak var att micke kom till mig, vi har inte setts på flera månader. blev lite tjaffs där och vi båda är för trångsynta för att släppa garden. men nu har det iallafall löst sig och det är så jävla skönt. vi hänge lite hos mig för att sedan sätta oss i mickes nya överfeta bil. cruising med fet musik in till stan för att micke skulle få i sig lite kebab och sedan köra mig till jobbet. vi va typ en timme tidiga till jobbet så vi hänge lite med sarah som skulle göra sig i ordning för utgång, precis som resten av kontoret. alla var helt taggade och satt och förade för att sedan dra på den feta afterworken. jag då. jag fick inte följa med. för jag ska jobba till sju imorgon bitti. skönt. nej men det gör faktiskt inte så mycket för jag har hela helgen planerad med festligheter. mamma-häng, vidrig, vinhäng, träffa min fina syster, påskmiddag och en fet bakisdag. bra skit. fyra dagars ledighet är jag fan värd och det ska bli så jävla underbart!

kefflife

ucsh det är bara tisdag och den här veckan är redan helt skev. inget går som jag vill eller så är allt helt oväntat och typ jobbigt bara. jag är trött hela tiden tack vare horpollen och jag orkar verkligen inte jobba egentligen. har kämpat sönder mitt liv för att få vara ledig imorgon men det är ju självklart ingen som vill ha eller kan ta mitt nattpass. men men det är väl bara att rycka upp sig och göra det. jag behöver verkligen pengarna. fick en fattig jävla lön denna månad och det kan vara det som ger mig lite klump i magen också. men det löser sig, jag får se till att hålla i kronorna och leva som ett fattighjon. tråkigt med tanke på att jag hade tänkt köpa one love cruise biljetterna och även biljetten till öland denna månad. just nu känns det bara som att jag kommer behöva vänta till att skatteåterbäringen kommer haha då är väl biljetterna slut. baaaaaaaaaajs. får tänka på att jag är ledig i två dagar snart och att det är vidrig på lördag, så jävla övertaggad. slutar dock tolv på natten på lördag så det lär bli hets att ta sig till kolingsborg. syster kommer till stockholm också så det är någonting som är positivt. usch deppinlägg.
hjärtat är lite tungt nu bara.

Lite Till

det jag menar med känslorna, är att dom är opålitliga. hjärtat styr på något vis liksom. för mig är det så iallafall. alltså, att jag låter hjärtat styra. ibland är det bra och ibland är det dåligt. om man kollar hur snabbt känslor och beslut kan förändras. för tre blogginlägg sedan skrev jag om en person jag aldrig mer ville prata med i de läget. var så besviken, ledsen och chockad typ. idag, tre inlägg senare sitter jag här och kan inte sluta tänka på samma person. bara för att personen har en så speciell plats i mitt hjärta och alltid kommer ha. det är som att det inte spelar någon roll vad mina principer säger för det är mitt hjärta som är starkast i de här lägena. känslorna slår ut moralen totalt. det är ofta så för mig. hur besviken och övergiven jag än blivit av en människa så kommer jag aldrig att hålla fast vid att inte prata igen om det är så att mitt hjärta känner något för personen i fråga på riktigt. kanske något man borde jobba på. eller?

-i still remember 

the feeling i felt 

when we first kissed

Hjärtat Är Så Konstigt

...eller det är nog mer känslorna som är konstiga. Spelar hjärnan ett spratt. Inbillar. Förvirrar. Förvärrar. Gör så att man saknar. Bryr sig. Tycker om. Tycker inte om. Eller hur är det nu? Oftast för dom mig bara helt likgiltig och tom. Finns dom ens?

Livets Prossess

Ja nu var det ju ett bra tag sedan jag bloggade igen, men vissa stunder har jag bara ej lust helt enkelt.
Känns bara tråkigt att man skriver varje dag och att det inte hänt någonting speciellt då. Så freestylar lite, bloggar när jag känner fört och när det hänt någonting som är värt för mig att kunna minnas tillbaka till liksom.

Allt rullar på som vanligt, jag jobbar natt, tränar och hänger med mina niggazz så mycket som jag kan!
(varför skrev jag ens niggaz?! pinsamt..)
Pratat mycket i telefon de senaste dagarna, har fått tillbaka kontakten med en gammal vän som var min BÄSTA vän i hela världen från högstadiet till gymnasiet. Någonting hände därefter så vi bara gled isär. Svek, trasiga själar, tårar, missförstånd och antagligen hade vi varit FÖR tighta FÖR länge. Ni vet?
Men nu har vi i alla fall börjat snacka igen, så sjukt att allt kan kännas som vanligt. Det första vi gjorde när vi hördes första gången var att börja asgarva, bara för att det va så skumt att höra varandras röster igen. Vi snackade i 5 timmar igår natt och typ flera timmar under hela dagen idag, vi har verkligen pratat om allt. Allt från hur trasiga och vilsna vi va när vi va små till hur vi är idag. Jag är fan sjukt stolt över henne och ja, över mig också faktiskt. Vi har förändrats så mycket under tiden vi varit ifrån varandra (framförallt hon!) och då är det endast positiv förändring jag pratar om och en förändring som fortfarande är under process och ska resultera i en ännu gladare och friskare person. Shit va flummig. Men jag ville mest få ner detta på bloggen bara för att kunna läsa tillbaka här senare och se vad som hände med allt det här. 

Näe, vi hörs senare. Blev snurrigt i huvudet nu och jag vet inte riktigt hur och vad jag skriver. SHUE!

Så Jävla Jävlig

De är det här trycket över bröstet, som gör att jag inte riktigt kan andas. Alla känslor som egentligen inte finns bara för att jag stänger av mig själv så fort jag märker att dom är på väg. Om jag inte tillåter mig själv att känna så finns dom ju inte. Jag orkar liksom inte ens ta tag i de, ta reda på vart dom kommer ifrån. Låtsas och håller fasaden uppe men så fort jag ser mina egna ögon i spegeln så rivs hela jävla fasaden ner, vem försöker jag lura egentligen? Mig själv. Ingen annan märker ju egentligen.
Kronisk ensamhetskänsla, förvirring, bitterhet, tagen för given, missförstådd & bara jävligt ledsen. Så har jag känt mig i en vecka nu. Jag vill bara att det ska gå över men jag är för feg för att gråta bort det. Fan Michelle, sluta tyck synd om dig själv nu och ta tag i saker och ting. Gör något åt allt som bara förstör. Men jag orkar inte, jag har fan ingen energi för det. Det är nog bättre att jag väntar till att det går över av sig självt istället.

Så skönt att skriva av sig.

HEJ!