De är det här trycket över bröstet, som gör att jag inte riktigt kan andas. Alla känslor som egentligen inte finns bara för att jag stänger av mig själv så fort jag märker att dom är på väg. Om jag inte tillåter mig själv att känna så finns dom ju inte. Jag orkar liksom inte ens ta tag i de, ta reda på vart dom kommer ifrån. Låtsas och håller fasaden uppe men så fort jag ser mina egna ögon i spegeln så rivs hela jävla fasaden ner, vem försöker jag lura egentligen? Mig själv. Ingen annan märker ju egentligen.
Kronisk ensamhetskänsla, förvirring, bitterhet, tagen för given, missförstådd & bara jävligt ledsen. Så har jag känt mig i en vecka nu. Jag vill bara att det ska gå över men jag är för feg för att gråta bort det.
Fan Michelle, sluta tyck synd om dig själv nu och ta tag i saker och ting. Gör något åt allt som bara förstör. Men jag orkar inte, jag har fan ingen energi för det. Det är nog bättre att jag väntar till att det går över av sig självt istället.
Så skönt att skriva av sig.
HEJ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar