efter att ha pratat med kusin lite om allt och inget så började faktiskt fundera på det här med vänner eller kompisar eller bekanta. vad är det som avgör vem som är vad liksom? för mig är det iallafall så att en kompis är mer ytlig än en vän. en vän är liksom en sådan som alltid finns där och som jag alltid finns där för. det är alltid lika lika. ge och få. men det finns så många människor som kallar sina kompisar för vänner. varför blir det så? handlar det då om att man undervärderar sig själv i vad man faktiskt är värd tillbaka eller? har dom några äkta vänner som faktiskt visat dom hur skillnaden ser ut eller skiter dom i vilket. ja. finns många obesvarade mysterium här i livet. jag hade definitivt fått panik utan mina riktiga vänner, jag gör allt med dom. beklagar mig, gnäller, tröstar, dividerar, argumenterar, filosoferar & framförallt garvar. mina vänner är det bästa jag har. förutom min mamma då.
sen var det faktiskt en till sak som jag funderade på. eller, ja jag vill bara göra klart för alla snarare. jag är så sinnessjukt trött på folk med diagnoser som skyller deras keffa jävla beteende på just, diagnosen. en diagnos är något man får för att man ska kunna hitta en lösning på ett problem. behandla, bearbeta och lära sig leva med det. det är liksom meningen att man ska få det lättare att klara vardagen genom att bli diagnostiserad. det jag är så jävla trött på är att folk beter sig som en påse med tappat gammalt jävla BAJS och sedan skyller det på att "ja men jag är bipolär", man ba jaha. blir så jävla matt bara. jaja. luddigt inlägg kanske men var tvungen att få ner det här. lalalala SHO.
-yah bless.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar