who am i to say.

det är så otroligt skevt hur lätt man kan vänja sig vid något eller någon. de där när det bara känns så självklart & som om det alltid varit så. man vill liksom inte vara utan & känner sig mest tom när personen inte är närvarande. jag har liksom varit själv konstant sedan jag va typ arton. det har varit tamam & jag har verkligen inte varit den som har klagat. har mest tyckt att det här med att släppa in någon är helt ointressant. men så kommer den där dagen då det helt plötsligt bara finns någon där utan att jag ens fattat någonting, alltså nu menar jag inte att man blivit tillsammans eller att man ens är kär. för det är jag verkligen inte. utan bara den här grejen med att tycka om någon, digga en person på de där lilla speciella sättet. det kan gå en månad & man har bara setts typ tio gånger men det känns ändå så konstigt när det avtar eller blir förhinder.

jag blir mest obehagad av att det kan gå så fort. samtidigt blir jag så förvirrad av mig själv. går från totalt ointresserad till att sitta & tänka på endast det här med att jag vill vara nära. bara lite skulle räcka, ni vet tio minuter & en puss typ. eller inte ens det. men typ ett sms som visar på att man faktiskt tänker på varandra. men när det inte blir någonting får jag som en klump i magen. jag tänker ju, men gör du det? jag har visat, men tycker du att du har gjort det? helt ärligt alltså, jag tröttnar. blir matt & vill ge upp lite. frågan är bara vad det är jag vill ge upp, det kanske inte ens var något speciellt i luften där. nej, men vad hände egentligen & hur blir det nu. är det nu det tagit slut helt?