2014.

detta år har varit tvärkonstigt. det känns som att det inte hänt ett skit, fast egentligen har det hänt massor. det är nog mest för att när man ska se tillbaka på året så ser man bara det ytliga som hänt. det som har hänt för mig under detta år har skett på insidan. jag har vågat så mycket, stridit mot rädslor, släppt på spärrar, rivit ner väggar & lärt mig att våga släppa in. jag har lärt mig att våga ta emot kärlek.

jag har bytt jobb. jag har varit i marmaris tre gånger. jar har varit i något slags förhållande. jag har blivit rödhårig. jag har fått upp kontakten med saknade personer. jag har avlutat vänskaper med energikrävande falska personer. jag har varit på ölandroots. jag har fått en lillebror i form av en hund. jag har slutat shoppa för mycket. jag har gaddat mig en del. jag har börjat plugga turkiska. jag har varit på massor feta spelningar. jag har fyllt 24. jag har röstat. jag har åtit sjukt mycket pizza. jag har bestämt mig för vad jag vill göra i framtiden. jag har bestämt mig för att jag ska börja plugga samt spela in musik under 2015.

mycket har gjort ont men ännu mer har gjort gott. jag är så glad över alla fina jag har runt omkring mig & över att jag för mig själv äntligen har blivit värdefull. jag har lärt mig att jag är värd att få tillbaka.

2015 är redan fullproppat med massor planer & feta saker & är mer än välkommet!

natt-tänk.

jag är så himla känsloladdad jämt. varför var just jag tvungen att bli en sådan människa? alltså visst, hellre känsloladdad än helt känslolös. men det är så jobbigt att vara styrd av sitt känsloliv för det är så labilt. jag blir ostrukturerad av det. jag blir rörig & säkerligen sjukt jobbig att ha att göra med. om inget annat så tycker jag att det är sjukt jobbigt att vara jag ibland. vet inte ens själv hur jag ska hantera mig i de lägen då det blir extremt. så som det kan bli på kvällarna. ikväll är en sådan kväll, jag kan inte sluta tänka & det går alldeles för långt.

någon dag kommer det väl en person som kan förstå mig, så som ingen annan kunnat. förstår precis vad jag behöver i de lägen då jag är låg & de lägen då jag är på topp. istället för att det slutar som det alltid gör, med att man drar för att man antingen tycker att jag är jobbig eller för att man inte vet hur man ska hantera mig. jag önskade bara att någon kunde förklara för mig exakt vart någonstans det är jag gör fel eller vad det är jag gör fel. för det slutar alltid & alltid likadant. helt plötsligt är allt bara borta.

jag känner mest bara att jag alltid ger allt, engagerar mig & tar hand om med hela mitt hjärta. men någonstans så måste man ju också sätta stopp på att ge, jag vill ju också ha. jag vill också ha de där små handlingarna som gör att man faktiskt känner sig omtyckt, varm & speciell. men många gånger är det som att man bara får en smäll i ansiktet tillbaka. man var inte värd någonting. man var ingen. ingen speciell iallafall. hjärteskärande.

drömmen.

okej, the weeknd räddade precis mig. han sjunger rätt in i mitt hjärta. alltid. rätt in. lyssna bara.

jag kan inte stanna men kom, följ med mig.

hej jag heter michelle & här ligger jag dagen före julafton & har noll julkänsla. har ju lovat mig själv att inte jobba på julen något mer, det löftet sprack ju. kändes bra när jag sa ja till det liksom för att krökusen inom mig såg dollartecken. men nu känns det faktiskt jävligt deppigt. av någon anledning känner jag mig tom & typ ensam, fast än att jag vet att jag verkligen inte är det. imorgon kommer jag jobba till fyra & efter det blir det mysmiddag hos mamma. på juldagen jobbar jag till fyra igen & sedan blir det till pappa för att byta klappar & käka mat. sedan jobb igen på annandagen från sju på morgonen.

men ändå, ni förstår ju hela denna julgrej, den bara försvinner. ni vet det där med att ha slagit in alla klappar, familjen är samlad hemma för en gångs skull & framförallt det där med uppesittarkväll. jag saknar det nu & det är det som gör att jag känner mig tom. här ligger jag i mörkret med turkisk musik på & en leopard-julstjärna. jag har tappat julen helt tror jag. eller har jag valt att göra det för att det är ihopkopplat med massor jobbigt? jag vet faktiskt inte men en sak är klar & det är att jag inte vill jobba jul något mer, nu vet jag att jag alltid kommer ångra mig.

det jag också kommer sakna är det där med att jag alltid dragit ut på julafton (ibland även juldagen), efter allt firande liksom. oftast har det väl varit jag & sara & ibland max. förra året var det jag max & sajk, vi mötte upp boban & drog till slaktis där piroz & hela grabbgänget var. så jävla kul var det, vild natt & ett fint minne. detta kommer jag inte häller kunna göra i år, för jag jobbar klockan fukking sju på morgonen dagen efter. näe fy michelle, detta val du gjorde med att jobba på jul är fan det sämsta du gjort i år. inte igen.

i övrigt har dagen idag varit bra. vaknade sju för att ha tvättis. drack lite för mycket kaffe, gjorde mig i ordning & drog till liljeholmen för att köpa julklappar. en liten paus i julhandlandet för att kirra klorna & sedan till kista för att handla de sista julisarna. fullspäckad helt enkelt & fort har den gått. nu ska jag sova, ska bara få bort lite jobbiga funderingar & sen är det jag som tvärdäckar. hoppas bara att jag kan sova.

änglar.

vinden har vänt. allt har vänt. jag är helt fri nu, fri som den fågel jag var för sex månader sedan. det var väl inte jättekul de första två dagarna & den enda känslan mitt hjärta tillät mig att känna var ensamhet. jag spenderade två dagar i min säng & ville bara skrika av smärta. tror inte människor som inte varit med om denna smärta ens kan föreställa sig hur ont det gör. jag visste inte. jag fick en chock. vill aldrig mer känna så.

att bli sviken, besviken & behöva ta belut som man inte vill ta för att rädda sig själv från någon man egentligen borde lita på till 100% är inte alls kul. ingenting som en människa ska behöva göra men som sagt, ibland måste man rädda sig själv för att kunna må bra igen & den här gången var jag tvungen.

som jag sa, det tog två dagar sedan var jag på benen igen, gladare än någonsin & galet mycket livsglädje. jag har haft en så överfet helg, massor fina människor som kommit tillbaka in i ens liv som man todde det var helt över med. massor gos, massor mys, massor skratt, massor alkohol, massor mat & framförallt massor kärlek. livet överraskar & man ska fan lita på sina änglar som visar vägen & bestämmer ens öde. allt som sker är för det bästa. så från & med nu så är det jag som slappnar av och litar på att det finns en plan för mig också, en plan som kommer passa mig perfekt. en plan som kommer göra även mig till en lycklig människa i slutändan. insallah.

mörker

ska man ens börja detta inlägg precis så som jag alltid gör när jag varit frånvarande dett tag? näe.

mycket har ju hänt men egentligen inte. för fyra dagar sedan kom jag hem från marmaris igen. jag var alltså där i september med syster & rebos samt nu i november/december helt själv. speciellt är vad det är. jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill med allt detta. en del av mig vill ju bara dra dit föralltid & vara älskad dygnet runt. en annan del tror inte alls på detta & är så osäker på allt som har med detta att göra, litar inte på, tycker inte om, tvekar, känner sig liten & skrattar åt sig själv. just nu känns det bara som att alla dessa tankar & tvekande belastar mig. jag önskade verkligen av hela mitt hjärta att det bara kunde vara enkelt men det är raka motsatsen. jag tror att jag bara vill lämna men det är så otroligt svårt att släppa, för tänk om...

jag känner mig tom när jag egetligen borde känna mig full. ledsen när jag egentligen borde känna mig glad. ensam när jag egentligen borde känna mig fulländad. missnöjd när jag egentligen borde känna mig nöjd. & istället för att skratta så gråter jag. varför måste jag vara en person som är kär i mörkret?

detta har inte alls bara med recep att göra, han är det mista problemet. visst att osäkerheten kring allt med honom spelar in men. så mycket runt om kring mig har hänt. jag har kommit till så många insikter rörande folk som befinner sig i mitt liv. eller ja, befann sig kanske man ska säga. & jag känner mig så otroligt besviken. alla som känner mig vet att det är den värsta känslan michelle kan känna, den tar över hela min existens.

jag är verkligen trött på att känna att jag ger allt & inte får någonting tillbaka. trött på att bli anklagad för att vara självisk så fort som jag fokuserar lite på mitt egna välmående istället för på andras. jag kommer radera folk ur mitt liv från och med nu. folk som inte bidrar med något. folk som bara tar & kräver av mig. jag är så matt, så trött & så less på sånt folk.

kul första inlägg på cirka tre månader. låter ju verkligen som att det går bra nu. tro inte att jag inte kommer klara detta eller att jag håller på att gå sönder, för det kommer jag inte göra. även om det känns som det just nu så är jag säker på att vinden kommer vända. men som sagt, jag är kär i mörkret & kommer alltid dras i den riktningen oavsätt hur glad & lycklig jag är.