jag är så himla känsloladdad jämt. varför var just jag tvungen att bli en sådan människa? alltså visst, hellre känsloladdad än helt känslolös. men det är så jobbigt att vara styrd av sitt känsloliv för det är så labilt. jag blir ostrukturerad av det. jag blir rörig & säkerligen sjukt jobbig att ha att göra med. om inget annat så tycker jag att det är sjukt jobbigt att vara jag ibland. vet inte ens själv hur jag ska hantera mig i de lägen då det blir extremt. så som det kan bli på kvällarna. ikväll är en sådan kväll, jag kan inte sluta tänka & det går alldeles för långt.
någon dag kommer det väl en person som kan förstå mig, så som ingen annan kunnat. förstår precis vad jag behöver i de lägen då jag är låg & de lägen då jag är på topp. istället för att det slutar som det alltid gör, med att man drar för att man antingen tycker att jag är jobbig eller för att man inte vet hur man ska hantera mig. jag önskade bara att någon kunde förklara för mig exakt vart någonstans det är jag gör fel eller vad det är jag gör fel. för det slutar alltid & alltid likadant. helt plötsligt är allt bara borta.
jag känner mest bara att jag alltid ger allt, engagerar mig & tar hand om med hela mitt hjärta. men någonstans så måste man ju också sätta stopp på att ge, jag vill ju också ha. jag vill också ha de där små handlingarna som gör att man faktiskt känner sig omtyckt, varm & speciell. men många gånger är det som att man bara får en smäll i ansiktet tillbaka. man var inte värd någonting. man var ingen. ingen speciell iallafall. hjärteskärande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar