tänka sig.

nu har det gått hundra år igen. standard. senaste inlägget så var jag rädd, jag sa inte det men det var jag. jag var rädd för jag kände ingenting, jag var rädd att jag tog beslut som jag skulle ångra sedan men det sket jag i för jag orkade inte jobba emot viljan. jag ville men hjärnan sa att jag kanske inte borde. jag lyssnade bara på hjärtat. tur var väl det.

han räddade mig när jag var längst inne i mörkret, säg vad ni vill. jag vet han bidrog till mörker när det tog slut & vände tvärt i november. jag var i chock MEN han rättade även till det, drog upp mig ur jorden när jag trodde att jag skulle fastna i att vara känslolös efter att ha förlorat en människa som var viktig för mig. jag visste inte hur jag skulle hantera något, jag hade ingen lust alls, ville ge upp, kände ingenting, tappade fokus & brydde mig inte om några konsekvenser. kärleken räddade mig.

jag mår så bra just nu, jag är lycklig & är så taggad på mina planer jag har just nu. dock har det hänt ännu en mycket tragisk sak men den orkar jag inte ta här, jag vet inte hur mycket sorg en familj ska behöva klara av. det är det enda jag känner.

jag drar till marmaris snart, andra gången för i år & snart drar jag för att stanna. men än så behöver jag inte säga just nu. puss hej.

love is aggressive.

vet inte om ni har känt den känslan med någon men alltså ibland så bara är det som det är. man vet liksom vad som gäller, det är så speciellt alltihop & man är redo att gå över brinnande glassplitter för att få det att fungera. man gör det flera gånger & det känns så svidande skönt. men någonstans så är man så jävla rädd att det kommer brännas så jävligt tillslut. det värsta är att jag är inte alls är rädd den här gången. jag hoppar bara. jag har verkligen noll att förlora & en vacker dag så vet jag att detta kommer vinna över allt. man måste våga förlora för att kunna vinna.

vad har jag att förlora ens? ingenting, inte ens mina känslor just nu, för den smärtan jag har i mitt hjärta just nu kommer aldrig kunna överträffas. den kommer säkert komma igen & igen & igen. men den kommer aldrig någonsin vara något nytt igen. stick me where it hurts!

jag känner bara att jag har inte tid att vara rädd längre. jag har legat under en jävla sten för länge för att ha några gränser i att leva livet. mycket saker kommer att göra ont men herreguuuuud, hur mycket kommer inte bara kännas så jävla underbart?!

jag är typ redo att testa mina vingar helt själv, jag vill bara känna den där extrema friheten. man får gärna följa med mig på resan men ingen kommer liksom kunna stoppa mig. försöker någon stoppa mig eller lägga sig i så offrar jag mitt liv för att få den personen att falla under jord. det är slut med att akta sig nu michelle. nu är det endast pang på det som jag vill ha.

åh gud, känner att 2015 kan det hända vad som helst. jag kanske börjar plugga. jag kanske reser runt jorden. jag kanske ba drar ifrån sverige. jag kanske rakar av mig hela håret. jag kanske hoppar ut från en bro. jag kanske blir kär. jag kanske skaffar barn. jag kanske bara väljer att leva helt precis som jag gör nu. men allt kommer vara för att det är det jag vill. är så trött på att leva på det viset man måste för att klara sig igenom vardagen. för det är så JÄVLA tråkigt.

jag vill bara peka fuckyou med båda händerna till folk som tror att dom vet mitt bästa men egentligen bara är avundsjuka. fuck you till dom som inte vill hjälpas åt att komma frammåt & fuck you till alla som någonsin tvekat på något val jag har gjort. jag har gjort dom för mig & inte för dig. 

ps. var inte meningen att detta inlägg skulle bli aggressivt men hoppsan kerstin. de behövde visst komma ut. 

det är inte mitt fel att mitt hjärta känner som det gör.

jaha, detta år kunde ju inte börja på ett sämre sätt. alltig svartnar för mig. hjärtat klarar inte mer & inte häller hjärnan. det är för mycket som lagrats nu under kort tid & snart kommer jag explodera, mer ångest inte får plats.

ja har förlorat en människa som betydit väldigt mycket för mig. han är borta nu & kommer aldrig mer tillbaka. det var alldeles för tidigt. allt kom som en chock & jag vet liksom inte alls hur jag ska hantera det. nu har det gått en vecka redan & ena dagen vill jag ligga i fosterställning & bara gråta, andra dagen känner jag ingenting alls. alla känslor är bara helt avstängda & jag helt monoton, tredje dagen känner jag mig helt som vanligt, bara med vetskapen om att han inte finns längre. men oftast är det den avstängda michelle som närvarar & det gör mig faktiskt orolig. jag är världens känslomänniska & när jag helt plötsligt inte känner någonting alls, alltså typ inte ens tänker så undrar jag vad fan det är som håller på att hända. kommer jag få tillbaka känslorna igen eller är dom helt borta nu?

det sjuka i hela detta är att de jag minst anat är de som har brytt sig. så fina människor jag har omkring mig & så måna fina som faktiskt känner mig så pass bra (som jag inte trodde gjorde det) & vet exakt vad jag behöver för att komma ut i ljuset igen när jag är på väg in i mörkret. inte minst lilla kurd som varje dag kollat så att jag är okej. även om vi bestämt oss för att inte prata så hindrade det inte honom till att visa omtanke & det värmer att till & med han vet hur jag fungerar. människor som jag trodde verkligen kände mig har visat sig precis tvärt om, inte hört av sig alls i princip. jaja alla hanterar olika.

jag försöker nu bara fokusera på ljuset och försöka komma ut ur mörkret, så svårt. försöker fokusera på att vi alla redan har en skriven historia. hans historia var tyvärr kort & änglarna har nu visat honom en bättre plats. han är en ängel i paradiset nu & kanske till & med hjälper mig med vägledning framåt. jag vet att han inte skulle vilja att jag slutade leva för honom. inte sluta leva för att någon annan dör. det vore ju det mest dumma man kunde göra. fokus nu michelle.

- jag älskar dig nick. kom tillbaka, snälla.