nu har det gått hundra år igen. standard. senaste inlägget så var jag rädd, jag sa inte det men det var jag. jag var rädd för jag kände ingenting, jag var rädd att jag tog beslut som jag skulle ångra sedan men det sket jag i för jag orkade inte jobba emot viljan. jag ville men hjärnan sa att jag kanske inte borde. jag lyssnade bara på hjärtat. tur var väl det.
han räddade mig när jag var längst inne i mörkret, säg vad ni vill. jag vet han bidrog till mörker när det tog slut & vände tvärt i november. jag var i chock MEN han rättade även till det, drog upp mig ur jorden när jag trodde att jag skulle fastna i att vara känslolös efter att ha förlorat en människa som var viktig för mig. jag visste inte hur jag skulle hantera något, jag hade ingen lust alls, ville ge upp, kände ingenting, tappade fokus & brydde mig inte om några konsekvenser. kärleken räddade mig.
jag mår så bra just nu, jag är lycklig & är så taggad på mina planer jag har just nu. dock har det hänt ännu en mycket tragisk sak men den orkar jag inte ta här, jag vet inte hur mycket sorg en familj ska behöva klara av. det är det enda jag känner.
jag drar till marmaris snart, andra gången för i år & snart drar jag för att stanna. men än så behöver jag inte säga just nu. puss hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar